Mina rundor har legat mellan 5 och 8 km, vilket har varit alldeles lagom så här i kom igång-fasen.
Jag begränsar mig till varannan eller var tredje dag än så länge, då jag inte vill pressa kroppen innan den är redo för mer.
Däremellan kör jag styrka och yoga och det har känts lagom.
Men denna vecka har jag gått och funderat på lite längre och om jag är redo att testa den där milen.
Så igår stoppade jag ner en sovande bebis i springvagnen och gav mig iväg.
Det blåste motvind, hård sådan, första 3 km och det var en tung känsla i kroppen.
Efterhand lättade känslan, och nu hade jag vinden i ryggen och jag kunde driva på mer i steget
Trots att det bitvis var tungt och benen blev lite sega mot slutet, inte konstigt då 10km med vagn i nuvarande form inte är vardagsmat, så kändes det ändå riktigt bra i kroppen.
Inga fogkänningar eller problem med knipet eller fötterna, som jag känt av på sistone.
Kanske tre dagars spring-vila gjorde susen.)
Äntligen avverkat den där milen post-graviditet(idag är Stella 14 veckor) och även om det inte gick fort någonstans(spelar ju ingen roll egentligen), så känner jag mig så glad och lycklig över att kroppen vill vara med på noterna.
Tack snälla kropp.
Bra gjort att springa en mil, vännen! Härligt!
SvaraRaderaSjälv ligger jag lågt med löpningen (har inte känts så bra när jag har sprungit) och håller på att längta ihjäl mig till långpass och annan sorts löpning. Men så är det. ;-)
Ha nu en riktigt god jul, du och familjen! Kram