Tycker det förtar lite av löpglädjen. Att springa inomhus, på ett och samma ställe, utan att komma framåt och utan att få den där underbara friska luften.
Men ibland är det rätt bra ändå.
Som nu. På vintern med snö och modd på gatorna och med minusgrader i luften. Då det kan vara svårt att få till de där snabba passen ute och löpbandet kan faktiskt skänka lite glädje.
Den här veckan har det, förutom styrka på gymmet två gånger och tabataintervaller på bandet som uppvärmning, blivit två pass på löpbandet. Och ett ute.
I tisdags sprang jag medelhård distans ute med maken, Stella i vagnen och en vän som sällskap.
I torsdags blev det premiär för intervaller och 6x2 min plus upp och nedjogg avverkades på bandet. Så himla kul! Jobbigt såklart, precis som det ska vara.
På fredagen reste vi till Tällberg för firande av pappas 60-års dag och ingen träning hanns med.
I lördags intog jag bandet igen för tabataintervaller som uppvärmning och sedan ett cirkelpass med maken i hotellets gym och idag ett lätt distanspass på 6 km på bandet innan hemfärd.
Kan konstatera att intervaller och snabba pass gör sig betydligt bättre på löpband än de där långsamma, mysjoggarna där man i sakta mak tar sig framåt.
Att springa sakta på löpbandet är ju nästan lite pannbensbyggande:)
jag tycker just fartpass och ffa intervaller gör sig bra på bandet! så kul att ni var i Tällberg!
SvaraRadera