Sagt och gjort

Jodå, 50 min yoga blev det till slut.
Men det var i grevens tid, så att säga:)
Maken kom hem sent från jobbet och eftersom jag nattade Noel hade jag inte ätit och lägenheten såg ut som ett bombnedslag.
Så vid 21.30 kom jag igång, men tiden gick snabbt och jag hittade bra in i rörelserna och flowet.
Så välbehövligt på min stela kropp, och den där sköna efter-känslan infann sig som en belöning.

Vad som däremot blev en fail, var mina planerade 400-hundringar imorse.
Hade ställt klockan på 06,15 för att bege mig ut och bort till friidrottsbanan där jag tänkte springa intervallerna.
Regn och magont var tillräckligt för att stänga av klockan och somna om.
Jaja, jag tar nya tag ikväll.
Då får det regna bäst det vill.

Detta lovar jag mig själv

Okej bloggen, nu sätter jag lite press på mig själv.
Min oförmåga att få till yogan, trots att den gör så gott för min kropp, gör att jag få ta till det här tricket.
Ikväll blir det yoga av och nu när jag skrivit det här måste det ju bli av.
Annars blir det ju lite "skämskudde fram" på mig, eller hur?
Nästa gång vi hörs har jag kropp och själ-vårdat mig.

Jag gjorde det!

Så var känslan efter dagens tröskelpass.
För jag var ju så opepppad man kan vara innan jag begav mig ut. Det tar liksom emot ibland att gå ut på det man i förhand vet kommer bli ett grymt jobbigt pass.
Men då är det ju desto skönare efteråt när man har klarat av det.
Jobbigt men samtidigt alldeles underbart. Hur man nu kan tycka det:)
Det var lite ombyte förnöjer på dagens pass.
Istället för att springa x antal kilometrar, bestämde jag mig för att springa på tid.
Uppjogg 3 km följt av 20 min tröskel.
Jag bestämde mig för att inte titta på klockan på varje kilometertid,  utan bara känna hur kroppen kändes och springa utifrån det.

Jag låg och pressade på bra och när det kändes som om mjölksyran eventuellt var på g saktade jag ned, för att sedan försöka öka igen.
Pulsen steg och mot slutet kändes det lite segt. Trodde jag, men i själva verket höll jag nästan exakt samma fart som tidigare.
Konstigt hur det kan kännas så olika och ändå gå lika fort.
När de 20 minutrarna var sprungna, stannade jag och hämtade andan och stretchade vaderna innan jag joggade ned hemåt.
Jag höll en ganska jämn fart på de 4,5 km som det blev.
Snittade ca 4,24 min/km och även om jag inte är på något sätt tillbaka i fin form, så kändes det ändå som ett steg framåt.
Och hur skönt var det inte att kunna springa i shorts och t-shirt. Som en sommardag.
Kanske sista gången för i år, vem vet.

Istället för tröskel

Sedan en vecka tillbaka känner jag inte av det onda i höftböjaren längre. 

Nu är det bara hälsenorna som trilskas lite. Får se om tåhävningar, vadmassage och spikmatta kan råda bot.

Eftersom jag känner mig så pass mycket bättre har jag denna vecka planerat in två kvalitetspass, om kroppen känns bra vill säga, ett tröskelpass och ett med korta intervaller.

Förutom detta även ett distanspass och ett långpass.

Idag var det planerat tröskel till kvällen, men när maken bjöd in till en överraskningskväll på stan ikväll ändrade jag genast mina träningsplaner och bytte plats på tröskelpasset och distanspasset.

Så idag blev det istället ett distanspass med vagnen på 9 km i relativt lugnt tempo.

Imorgon är jag grymt laddad för tröskel.

Och ikväll är jag grymt laddad för överraskning.

Söndagslunk

Det är något visst med söndagar.
Ett slags lugn vilar över veckans sista dag.
Som sig bör enligt traditionen.
En dag för vila eller äventyr, hemmamys eller förverkligande av planer.
En dag som jag lärt mig att älska.
För min del får en bra söndag gärna börja med en sovmorgon följt av en lång och god frukost.
Därefter en löptur, dusch och lunch på stan.
En gofika är obligatorisk, gärna mitt i en promenad, för att sedan avslutas med en god hemmamiddag, soffmys och en film i genren "romantisk komedi där de får varandra på slutet".
Lite bebis-och make-mys därtill fördelat över hela dagen så den fulländad.

Mina reflektioner under kvällens löptur var just det där lugnet.
Det var knappt en kotte ute, jag mötte endast några få gångare och löpare.
Annars var det lugnt och stilla där det brukar vara mer liv och rörelse.
Men en söndagskväll är väl folk hemma och lagar mat, fixar och förbereder sig för veckan.
Den där vanliga söndagslunken.
Det blev 7 km idag i ett ganska lugnt tempo.
Ingen stress över km-tider bortblåst form.
Snart är jag där igen.
Om jag bara får vara hel.

Äntligen lite längre

Det var rätt längesen nu.
Som jag sprang ett långpass.
Även om dagens pass ändå får betraktas som ett kortare långpass, så är det det längsta jag sprungit sedan maran.
Det faktum att både höften och hälsenorna inte kändes överhuvudtaget i morse, gjorde att jag vågade mig ut på en långpanna av modell kortare.
Och under tiden kändes allt så bra. Ja, om man bortser från att jag flåsade rätt rejält in emellanåt trots att jag försökte hålla nere pulsen.
Jag sprang längs vattnet, Mälaren, bort till Skärholmen på Skärholmens Strandstig och eftersom det går lite upp och ner blev ju pulsen därefter.
Farten var oviktig idag, istället var det känslan, tiden och sträckan, att kunna springa långt igen som var av betydelse.
Efter 9 km och nästan framme i Skärholmen,  vände jag och sprang samma väg tillbaka.

Det är så en så fin sträcka. Skogen, vattnet och stigen som ligger ganska nära vattenbrynet. Njutning i fulla drag.
Och skönt att slippa asfalt. Mina hälsenor tacka extra mycket för det.
Jag sprang förbi två badplatser som endast hade några få tappra besökare. Plötsligt slog det mig att det ju faktiskt är september snart och hösten är på intåg.
Kan inte komma ihåg om jag alltid känner såhär vid årstidsbyten, men vart tog sommaren vägen?
Känns liksom som om jag fick för lite sommar i år trots att jag var mammaledig. Konstigt.
Kanske är det avsaknaden av sol och riktig värme som ger mig den känslan.

Nåväl, det blev 18 km i lugn, lugn fart och som blev en bra början på min lördag och helg.
Och det inger mig lite hopp om att ändå kunna springa den där halvmaran.

Mörk kvällsrunda

Det hann nästan bli mörkt under min lilla kvällstur. Man märker att hösten knackar på dörren nu.

Kvällarna blir mörkare fortare och när solen gått i moln, blir det genast lite kyligare.

Regnet som kommer och går har ju varit bestående hela sommaren, så det har ju inget med årstiden att göra även om jag annars tycker att det regnar mycket på hösten.

Jag mötte en hel del andra löpare, förvånansvärt många faktiskt, som också var ute på en sen kvällsrunda och passar på innan de kolsvarta kvällarna är här igen.

Jag var grymt sugen på att springa idag. Benen kändes pigga, kroppen var glad och utan känningar i mina skadeområden och jag var dessutom nymatad. 

Inledde med lite håll, men höll sen bra tempo de 7 km som rundan blev.

4,57 min/km är ingen fantomfart men fortare än vad jag sprungit på ett tag (förutom tusingarna förra veckan), så nu hoppas jag att jag kan fortsätta springa utan känningar och öka träningsmängden så att Stockholm Halvamrathon kan bli av.

Nu blir det sängen. 

God natt!

Omvänd ordning

Just nu puttrar fiskgrytan som jag tillagat medan maken nattar Noel.
När maten har lagt sig tillrätta i magen blir det sen kvällslöpning.
Omvänt mot hur det brukar vara, då jag tränar först och äter sen.
Men idag får det bli såhär, för att pusslet som kallas livet ska gå ihop.
Grytan som jag improviserat ihop,
lovade gott när jag provsmakade.
Nä, nu är den färdig.
Vi hörs!


- Posted using BlogPress from my iPhone

Till fots

Det började med en promenad i morse tillsammans med två andra mammor och bebisar.
Noel sov gott i vagnen och sov faktiskt även en stund när jag kom hem.
Jag försöker komma ut på två promenader om dagen, alternativt en promenad och en vagnjogg, en på förmiddagen och en på eftermiddagen så Noel får sova.
Innan semestern hade jag bra rutin på promenerandet och vagnjoggande, men sen dess har jag inte riktigt kommit tillbaka in i det.
På semestern turades vi om att gå ut ibland, hade barnvakt eller tajmade en sovning tex med bilåkande.
Men nu börjar jag hitta in i vardagen igen och idag när jag ändå skulle iväg på ett möte på eftermiddagen passade jag på att få in dagens andra promenad och promenerade därför till Kungsholmen där mötet ägde rum.
Eftersom Noel inte sov på vägen dit, promenerade jag sen även hem igen då han däckade efter mötet och sitt mellis.

På vägen slog det mig vilka kontraster till miljöer jag hann passera. Bilkaos och köer i stan förbyts snabbt mot natur, lugn och vatten.

Det slog mig också att om tre månader när vi har flyttat är det slutpromenerat in till stan, då det skulle ta mig alldeles för lång tid, men jag byter gärna det mot ännu mer natur och lugn i omgivningen runt mig.

Vet inte exakt hur långt jag gick idag, men minst 1,5 mil i alla fall. 

En föräldraledighetslyx kallar jag det.

Och den lyxen får jag njuta av ett tag till.

En annan lyx är att fundera ut vad jag ska träna ikväll, yoga eller styrka?

Känner nog på den ett tag till.

Två flugor i en smäll

Träning och fika i ett.

Jag hade planerat en vagnjogg idag, så när Andréa föreslog en fika såg jag genast en chans att slå ihop det med dagens träning. 

Plus att Noel behövde komma ut och sova i vagnen. Tre fugor i en smäll kanske man kan säga istället:)

Tog en liten omväg till henne och fick 6,75 km på klockan. 

Fika, prat och lite promenad och sen sprang jag de sista 3 kilometrarna hem igen. 

Kanske inte ett superkvalitépass men som tidigare sagt, just nu är jag bara glad att jag överhuvudtaget kan springa. Och ännu gladare när det inte gör ont.

Att jag dessutom fick till några styrkeövningar (marklyft, drag åt hakan, svingar med järnklotet och planka) tidigare idag var en bra bonus.