Vila, återhämtning och nya tag

I måndags vaknade jag med halsont för vad som kändes som femte gången på en månad. På tisdagen utvecklades det till förkylning.
Jag sov två gånger på dagen och åt en väldig massa mat. Av allt.
Fick sedan en god natts sömn till onsdag och vaknade betydligt bättre och förkylningen hade motats bort. Nästintill.

På onsdagen gjorde jag lite yoga/rörlighet, gick promenader, väldigt lätta grejer, och eftersom det sedan kändes fortsatt bra på torsdagen(då jag bland annat träffade den här fina tjejen



över en fika, lunch, promenad och babbel) gjorde jag lite bålstabilitet/träning för de inre magmusklerna på kvällen.

Fyra dagar utan löpning.
Och utan träning. (Eftersom det andra knappt räknas som träning.) Välbehövligt.
Då det cirkulerat den ena efter den andra förkylningen här hemma sista tiden och jag haft lite för få sömntimmar och dessutom glömt att äta så ofta jag behöver, har jag helt enkelt inte varit motståndskraftig och därav knappt haft en enda hel träningsvecka på länge.
Men jag tror dessa fyra dagar gjorde susen.
För under kvällens 5 km kände jag mig lätt och pigg i kropp och ben.



Vilket bådar gott, för på måndag startar vi. Coachen(fikavännen ovan) och jag.
Nu har jag fått mitt träningsupplägg som alltså startar igång på måndag och jag kunde inte vara mer peppad.
Nu blir det springa av. Och även en del styrka och yoga
Det kommer att bli grymt.

Löpbandsvecka

Jag gillar egentligen inte löpband.
Tycker det förtar lite av löpglädjen. Att springa inomhus, på ett och samma ställe, utan att komma framåt och utan att få den där underbara friska luften.
Men ibland är det rätt bra ändå.
Som nu. På vintern med snö och modd på gatorna och med minusgrader i luften. Då det kan vara svårt att få till de där snabba passen ute och löpbandet kan faktiskt skänka lite glädje.

Den här veckan har det, förutom styrka på gymmet två gånger och tabataintervaller på bandet som uppvärmning, blivit två pass på löpbandet. Och ett ute.
I tisdags sprang jag medelhård distans ute med maken, Stella i vagnen och en vän som sällskap.
I torsdags blev det premiär för intervaller och 6x2 min plus upp och nedjogg avverkades på bandet. Så himla kul! Jobbigt såklart, precis som det ska vara.



På fredagen reste vi till Tällberg för firande av pappas 60-års dag och ingen träning hanns med.
I lördags intog jag bandet igen för tabataintervaller som uppvärmning och sedan ett cirkelpass med maken i hotellets gym och idag ett lätt distanspass på 6 km på bandet innan hemfärd.



Kan konstatera att intervaller och snabba pass gör sig betydligt bättre på löpband än de där långsamma, mysjoggarna där man i sakta mak tar sig framåt.
Att springa sakta på löpbandet är ju nästan lite pannbensbyggande:)

Kliver ut ur det komfortabla

Så gick det en tid igen.
Formulerar blogginlägg i huvudet som sedan rinner ut i sanden. Orken tryter eller andra saker prioriteras. Så just nu uppdateras det inte så frekvent. Men.
Ska förhoppningsvis skriva lite oftare. För jag vill ju. Någonstans går det ju lite hand i hand med inspirationen och motivationen som inte varit på topp.
Men med löpcoachning och andra roliga saker som händer under våren, kan man ju inte bli annat än motiverad.
Dessutom har jag ju något riktigt kul att se fram emot i Berlin i september. Föreställer mig målgången vid Brandenburger Tor och ler.

Vad har jag gjort sedan sist då?
Sprungit med vagnen i snömodden, varit på gymmet och piskat skiten ur mig, insett att det är dags att sluta messpringa och mesträna på gymmet(är ok någon gång ibland men inte allt som oftast), hemmatränat med nya kloten, fått hem dagisbaciller till hela familjen, haft halsont, fortsatt planera hur jag i år ska genomföra och förverkliga min dröm, och njutit av min fina lilla familj såklart.
Men nu får det vara slut på mesandet.
Hejdå latmask.

Födelsedag

Så var jag ett år äldre.
Och innehar nu den eminenta åldern 32 år.
Ingen åldersnoja här inte. Jag befinner mig på en bra plats i livet med världens finaste lilla familj på två barn och make, bor i ett fint radhus, är frisk, kan träna, har mat på bordet, och har fina vänner runt omkring mig.
Det här är också året då jag förverkligar den där drömmen jag haft i många år och hoppas på att ännu en pusselbit i livet faller på plats.
Vad detta är kommer jag att berätta längre fram.




I paken från min lilla familj fanns två kettlebell(nu blir hemmaträningen ännu bättre), body butter, och det bästa av allt, löpcoachning och PT-timme med min kompetenta, fantastiska och fina vän Andréa
Nu blir det springa av!



Mer då? Vi åt kaka så klart. Mamma/mormor kom på besök från Örebro.
Saffranskaka efter recept från bästa Sofy

Med lite tempo i benen

Jodå, igår sprang jag äntligen det första kvalitetspasset sedan förlossningen. Vilket för mig innebar 5 km tempo(tanken var lite lägre puls än snabbdistans) + upp och nedjogg.
Kvällen till ära testade jag också min nya lampa, så jag slipper begränsa mig när det är mörkt. Den fungerade bra och fyllde sitt syfte.



Men passet då?
Efter att ha stängt av klockan av misstag efter 200m, blev uppjoggen missvisande men jag tror det var ca 1,5 km. Sedan drog jag upp tempot.
Jag tog bort fältet för fart på klockan och gick enbart på att hålla pulsen inom tänkt intervall och det var kul och skönt att fokusera på något annat. Det kändes överallt att jag var ovan högre tempo och högre frekvens i steget. För varje km som gick kändes det jobbigare och jobbigare som sig bör och när jag närmare mig slutet av de 5 km var jag rejält trött.
Tryckte nytt lap på klockan som då visade att jag sprungit mina 5 km på 25,59. Inte särskilt snabbt men ändå helt okej för att vara där jag är nu. Eftersom jag inte sprungit varken långt, snabbt eller mycket nu efter förlossningen , hade jag inga förväntningar utan såg detta mer som ett kul test.
Hursomhelst, det bästa var nog känslan ändå.
Känslan att ta ut sig lite, att driva på och utmana mig. Som jag saknat det.

Årets första

Det har varit lugna första dagar på det nya året och nu är magsjukan ett minne blott och jag hoppas att det dröjer låång tid tills vi ses igen.
Jag är dock väldigt glad över att resten av familjen klarade sig undan.

En veckas träningsuppehåll har gjort både kroppen och knoppen otroligt motiverade så igår, när jag kände mig tillräckligt återhämtad, var det dags för årets första träning då bålmusklerna fick sig en omgång.
Med både boll, kettlebell, kroppsvikt och hantel gjorde jag sex övningar á 4 min (tabataform 20s arbete och 10s vila x 8) och blev rejält svettig.







Idag var det dags för första springet.
Pigga ben men tyngre flås gav ändå en fin stund i regnet och skogen.
Med bara mina tankar som sällskap.
8 km som gärna hade fått bli länge.
Ljuvligt.

Nu känns det lite som en nystart och nästa vecka ser jag fram emot att köra igång med mer planerad och strukturerad löpning.

Gott nytt år!

Ett sista inlägg detta år 2013, kl.23, som varit ett fantastiskt år på många sätt.
För detta var året då vår kära dotter och Noels lillasyster kom till världen och berikade våra liv med ännu mer kärlek.
Att bli tvåbarnsmamma är så stort och nästan så jag inte har förstått det ännu.

Istället för nyårsmiddag här hemma för vänner, har magsjukan härjat på mig(än så länge har de övriga klarat sig), och vi har tagit det lugnt hemma.
Nu sover alla utom jag innan tolvslaget och nu gör jag nog dem sällskap.
Gott nytt år allihop.
Vi ses 2014!

Sista dagarna på året

God fortsättning på er!
Det blev en veckas bloggpaus. Inte planerat men det har varit fullt upp och bloggen har kommit långt ner på listan.
Hoppas ni haft en bra och skön jul.
Vi har firat julen i Örebro hos släkten. Stellas första jul och Noels tredje.
Med fullpackad bil och krassliga barn(stackars Noel fick feber på kvällen innan och under natten) gav vi oss i väg på julafton, efter att ha haft morgonmys med både strumpklappar och julegröt.
Träningskläderna var självklart nedpackade och jag kunde glädjas åt en ny hett efterlängtad löparjacka som låg i strumpan och som självklart fick följa med på resan.

Dagarna har fyllts med träffar med både familj och vänner och har nästan gått i ett. Förutom juldagen, då vi mest mös runt, var ute på löprunda och lekte med de nya julklapparna.
Både Noel och Stellas förkylningar blev återigen sämre och nätterna har varit en utmaning.
Och sömn har jag alltså tyvärr inte prioriterat
Så nu verkar även jag ha fått en släng av bacillerna.
På det superlugna löppasset i fredags var pulsen jättehög och trots att jag nästan gick fick jag inte ned pulsen.

Prövade lite styrka utomhus igår som resulterade i rejäl träningsvärk idag, men tyvärr även halsont och nu väntar nog minst två dagars träningsvila.
Kan dock glädjas åt en hel del träning ihop med kära maken, två löppass, ett styrkepass och ett yoga/rörlighet hann vi med och det är ju verkligen lyxigt att få möjligheten att träna tillsammans.

Första milen

Nu har det gått några veckor sedan jag började springa hela sträckor igen efter graviditet och förlossning.
Mina rundor har legat mellan 5 och 8 km, vilket har varit alldeles lagom så här i kom igång-fasen.
Jag begränsar mig till varannan eller var tredje dag än så länge, då jag inte vill pressa kroppen innan den är redo för mer.
Däremellan kör jag styrka och yoga och det har känts lagom.






Men denna vecka har jag gått och funderat på lite längre och om jag är redo att testa den där milen.
Så igår stoppade jag ner en sovande bebis i springvagnen och gav mig iväg.
Det blåste motvind, hård sådan, första 3 km och det var en tung känsla i kroppen.
Efterhand lättade känslan, och nu hade jag vinden i ryggen och jag kunde driva på mer i steget

Trots att det bitvis var tungt och benen blev lite sega mot slutet, inte konstigt då 10km med vagn i nuvarande form inte är vardagsmat, så kändes det ändå riktigt bra i kroppen.
Inga fogkänningar eller problem med knipet eller fötterna, som jag känt av på sistone.
Kanske tre dagars spring-vila gjorde susen.)
Äntligen avverkat den där milen post-graviditet(idag är Stella 14 veckor) och även om det inte gick fort någonstans(spelar ju ingen roll egentligen), så känner jag mig så glad och lycklig över att kroppen vill vara med på noterna.
Tack snälla kropp.

Nu har det vänt

Den tunga, motiga känslan jag haft i löpningen den senaste veckan är äntligen borta.
Förmodligen var det en förkylning som fanns i kroppen men aldrig bröt ut.
Tack för det.

I torsdags sprang jag någon typ av light-fartlek, med några korta fartökningar på 200m. Mest för att hitta lite fart i benen igen.
Och det kändes riktigt bra.
Gav mig tron tillbaka att jag är på väg framåt och att det finns därinne någonstans.

Idag var jag på gymmet och kände faktiskt likadant.
Lite starkare och lite piggare än sist.
Chins i gummiband, latsdrag och cirkelträning.
Hade noll inspiration och motivation idag när jag till slut kom iväg till gymmet, så jag hittade ett cirkelpass á la Lofsan på videofyme som jag körde och med ens kändes allt plötsligt så mycket roligare.






Nu är det bara några få dagar kvar till julafton och vi ska i år åka iväg till släkten och fira.
Julbak, klappinslagning, sista minuten-klappar, städning och packning ska hinnas med.
Och så lite träning.
Tur att jag fick en rejäl sovmorgon imorse till 12. Välbehövligt.

Detta var ju årets mörkaste dag, nu har det vänt och vi går åter mot ljusare tider.
Sådär ja.