Nu har det vänt

Den tunga, motiga känslan jag haft i löpningen den senaste veckan är äntligen borta.
Förmodligen var det en förkylning som fanns i kroppen men aldrig bröt ut.
Tack för det.

I torsdags sprang jag någon typ av light-fartlek, med några korta fartökningar på 200m. Mest för att hitta lite fart i benen igen.
Och det kändes riktigt bra.
Gav mig tron tillbaka att jag är på väg framåt och att det finns därinne någonstans.

Idag var jag på gymmet och kände faktiskt likadant.
Lite starkare och lite piggare än sist.
Chins i gummiband, latsdrag och cirkelträning.
Hade noll inspiration och motivation idag när jag till slut kom iväg till gymmet, så jag hittade ett cirkelpass á la Lofsan på videofyme som jag körde och med ens kändes allt plötsligt så mycket roligare.






Nu är det bara några få dagar kvar till julafton och vi ska i år åka iväg till släkten och fira.
Julbak, klappinslagning, sista minuten-klappar, städning och packning ska hinnas med.
Och så lite träning.
Tur att jag fick en rejäl sovmorgon imorse till 12. Välbehövligt.

Detta var ju årets mörkaste dag, nu har det vänt och vi går åter mot ljusare tider.
Sådär ja.

Inte helt hundra

Jag har vilat i dagarna tre, lör-mån, pga halsont och allmänt hängigt tillstånd.
Under dessa dagar har jag fortsatt med Mammamage-appen(väldigt lugnt) och gjort lite yoga/rörlighet med Happy Hips. Så välgörande.



Så idag när halsen inte kändes ont länge, var det dags att bege sig ut och testa kroppen och rasar springbenen lite.
En kort vagnjogg som förhoppningsvis skulle ge mig den där fina känslan åter. Den som jag hade innan förra veckan.
Men nej.
Fortsatt tungt och segt.
4 km i snigelfart(dock gör ju vagnen sitt) och en puls som var högre än tänkt.
Så någonting måste det vara som ligger i kroppen och som antingen vill bryta ut eller dra sig tillbaka.
Får hoppas på det senare.

Kvällsspring med sällskap

Fjärde dagen med feber för Noel (ingen bättring) och dagarna hemma har spenderats med otaliga böcker, myspys och sömn. Ingen sömn för mig då, utan de övriga två som aldrig synkar sina sovningar:)
Nu får det räcka med förkylningar på mina små för denna gång och jag hoppas att det vänder nu.

Uteblivet luciatåg imorgon på föris men besöket från mamma/ mormor blev av ändå.
Så tidigare ikväll packade jag och maken ner Stella i vagnen och gjorde något vi inte gjort tillsammans sedan i somras.
Nämligen att springa tillsammans.
Så mysigt alltså.
8 km i lugn fart strax över 6 min/km och kärleken bredvid.
Det kallar jag livskvalitet.

Ingen rolig historia

Gårdagens kvällsrunda går inte till historien som något minnesvärt.
Jag var opepp, trött och seg. Hemma hela dagen med två förkylda barn och när kvällen kom kände jag mig bara slut och trött.
Noel, stackarn, dras med envisa förkylningar (och nu även feber) och får vara hemma från förskolan och Stella blir smittad och hinner aldrig bli frisk hon heller.

Till sist, efter att ha ätit middag och tvekat länge, lyckades jag mobilisera lite energi och jag pallrade mig ut i mörkret.
Kroppen kändes om möjligt ännu segare, fötterna gjorde ont i varje fotisättning(kan vara pga de något stela Icebugsen) och känslan var allmänt tung.
Jag fick kämpa emot viljan att vända hem många gånger.
Tvärtom från i lördags. Att det kan vara sådan skillnad på bara två dagar.
Både tempot och pulsen var betydligt lägre, vilket ju ändå var bra, men känslan var bara "blä, så tråkigt".
6 km skrapade jag ihop tillslut och när jag kom hem var det någon som hade väntat på att maten skulle komma hem.
Jag lade snabbt detta pass till handlingarna och ser fram emot nästa som jag vet kommer att bli bättre.

24 minuter i hallen

6 övningar x 4 minuter.
Tabataform 20s arbete och 10s vila. Överkroppsfokus.
Det var väl spenderade minutrar nu på kvällskvisten med några redskapen i hallen.

Rodd i TRX
Tricepspress i TRX
Ryggresningar på boll
Hantellyft år sidan och fram
Sidoplanka
Diagonallyft

Förutom detta har även 15 minuter ägnats åt Mammamage idag och trots att mitt gymbesök uteblev, blev det rätt bra ändå.
Så går det när man sover till 10.30.

Ja, vi har det onekligen rätt bra med sömnen just nu.
Stella har sedan hon var ca 6 veckor oftast bara ätit en gång per natt innan det är dags att gå upp vid 7 och har den senaste veckan börjat sova ännu längre, ca 6 timmar i sträck.
Eftersom hon är vaken mycket på kvällen och laddar upp med mat, så är hon ordentligt sovsugen när det är dags för oss att gå och lägga oss.
Vilket jag är väldigt glad över.
Så inatt var det nytt personligt sömnrekord för henne.
Från 24 till 8 sov hon i ett sträck och vaknade vid 8 för att äta då jag ammade henne och mig till sömns igen. Vi vaknade vid 10.30, då jag vaknade av den gladaste bebisen man kan tänka sig. För det är hon verkligen. Glad och nöjd mest hela tiden.
Jag inser att vi nog inte kommer att ha det så här bra hela tiden, men för att ha en bebis på snart tre månader är det över förväntan.
Tacksamheten över detta.
Den är stor.

Snölöpning

Nyfallen snö. Några minusgrader. Frisk kylig luft i lungorna. Gnistrande sol och spring i benen.
Med ull närmast kroppen och springskor med dubbar är jag mer än redo för vinterlöpning i kyla och snö.
Igår blev det 7 km runt sjön där jag sprang enbart på känsla och lät benen bestämma tempot.
Visade sig bli snabbaste passet hittills efter förlossningen och mitt tredje sådant, snittet på 5,54 min/ km indikerar att jag är på väg på väg tillbaka.
Förvisso låg pulsen högt på 80%, men så får det vara för nu.
Snart är det dags att planera och strukturera löpningen igen och då kommet pulsen återigen spela en större roll.



Det är ändå något visst med vinter och löpning.
Det ligger något mysigt över det.
Nästan lite förtrollande.
Och jag älskar det.

Första vagnjoggen

Igår var det dags för första vagnjoggen tillsammans med Stella.
(Då räknar jag inte med de promenader med jogginslag som jag ägnat mig åt de senaste veckorna.)
Just vagnjoggar var ju lite av min specialitet när jag var mammaledig med Noel och även denna föräldraledighet har jag tänkt fortsätta med detta vinnande koncept.
För det är ju riktigt bra träning. Att springa och samtidigt skjuta på en vagn med bebis i.
Att det dessutom även gillades av Noel som alltid sov som en stock när vi var ute, och nu även lillasyster verkar som verkar dela samma uppfattning, är ju win-win för båda.




Jag hade glömt hur tungt det kan kännas att springa med vagn. Helt annan känsla än i måndags när jag sprang utan vagn. Då jag kände mig förhållandevis lätt och stark.
I uppförsbackarna fick jag gå och pulsen slog hårt och fort, medan det på flacken rullade på bra.
6 km blev det helt enligt plan och jag var rejält trött när jag kom hem.
Det var tydligen inte bara jag som var helt slut. Stella fortsatte sova som i trans när jag kom hem och jag hann både äta, duscha, tvätta och städa lite.
Så det bådar gott, då vi kommer tillbringa många vagnjoggar ihop framöver.

Hela vägen fram

2 december.
Dagen då jag äntligen sprang hela vägen.
5,2 km. Visst blev det lite tungt i uppförsbackarna där jag fick gå några steg in emellanåt, men annars, vilken känsla.
Trots mörker och huvudvärk, var motivationen på topp och benen pinnande på precis som önskat.
Strax över 6 min-tempo. Flåsigt men inte jättejobbigt.
Däremot alldeles underbart:)

Benen kändes starka och jag har ingen träningsvärk idag. Vilket jag säkert kan tacka styrketräningen för.
Tack vare mitt nya gymkort känns styrkan rolig igen och inspirerar och motiverar mig att bli starkare.
I söndags körde jag ett pass för hela kroppen och träningsvärken gav sig till känna både här och där.
Jag fortsätter att bygga upp kroppen, och framförallt bålstyrkan framöver då den lämnar mycket att önska.
Med en stark kropp finns alla förutsättningar för att lyckas med mina mål för springåret 2014.

Framsteg

Veckan som gått har i träningsväg hittills bjudit på tre jogg/promenader, ett kort yoga-pass, några Mammamage-pass och tyvärr ynka 15 min(det var någon som vaknade halvvägs in i passet) styrka.
Då Noel har varit hemma från föris hela veckan, förkyld, har det inte blivit någon träning dagtid. (Ja, förutom i måndags då när maken var hemma.)
Ingen av dem gillar att titta på när mamma tränar(vilket jag förstår:)), och att få båda att sova i vagnen synkade är inte heller helt lätt. Förutom när jag promenerar då.
Så promenader med dubbelvagnen har det blivit några.

Har haft svårt att släpa mig iväg till gymmet när maken kommit hem, utan har istället längtat ut i friska luften med mina egna tankar som sällskap och benen som bara springer bättre och längre nu.



För både onsdagens och kvällens jogg/promenad innebar 7 min jogg och 3 min gång varvat.
Och vet ni, idag kändes det för lätt. Så nästa gång ökar jag på jogg-avsnittet ytterligare. Och snart är jag nog redo att springa hela sträckor.
Ca 6-8 km har rundorna varit, så 2 mil har jag skrapat ihop i veckan. Utöver vanliga promenader, som jag inte räknar som träning utan mer vardagsmotion.

Helgen som kommer bjuder på aktiviteter och imorgon blir det ett längre yoga-pass och på söndag bär det av till gymmet. Längtar faktiskt dit nu när jag skriver detta.
Ser fram emot att trötta ut musklerna och kanske våga köra lite tyngre.
Varierad träning är grejen.

Hälften, hälften och helgen som var

Helgen som passerade bjöd på både trevligheter och en tråkighet.
Kalas och firande för vår nyblivna 2-åring, träning, mys och ett besök på akuten.
Knappt hann släkten komma, och kalaset börja i söndags, innan Noel ramlade in i elementet på sitt rum och fick ett jack i pannan.
Stackars liten blödde som bara den och vi begav oss snabbt in till akuten. Två stygn senare och tårar i massor hos både stora och små, åkte vi hem igen till kalaset som kom av sig men där både presenter och gäster väntade på huvudpersonen.
Det gjorde så ont i mammahjärtat att se och höra vår skatt ha så ont, och känslorna var överallt.
Vi var alla helt slut när gästerna åkt hem och kvällen gjorde intåg.
Att Noel sedan dessutom blivit förkyld gjorde inte saken bättre.

Något lite roligare var igår då jag var ute på min tredje promenad/jogg sedan förlossningen.
Då Noel är förkyld och hemma från förskolan kunde jag, eftersom maken jobbade hemma och vaktade Noel som sov middag, ge mig ut med Stella i springvagnen.
Eftersom jag skyndar långsamt trappar jag upp partierna med jogg för varje gång och igår var det precis hälften av tiden som ägnandes åt jogg.
Gång 5 min och jogg 5 min.
Lagom just nu.



Tyckte det var avsevärt jobbigare än förra gången och efter halva sträckan upptäckte jag varför.
Punktering på ena bakhjulet.
Jahopp.

Det var bara att gilla läget och ta sig hem. Stella är ju relativt lätt, så vagnen rullade ju ändå men det blev lite flåsigt.
Det känns verkligen jättebra i kroppen och jag har inga känningar någonstans.
Så nästa gång ökar jag på joggdelen med ytterligare en minut per varv.
När jag kom hem sov Stella fortfarande och jag gjorde lite yoga, Happy Hips, som var väldigt välbehövligt för mina stela höfter och baksida lår som fightas med konstant träningsvärk.