Lämnar mycket att önska

Igår blev det hemmaträning med hantlar för hela kroppen och idag var det dags för ett besök på gymmet.
Min rygg har varit utsatt för hårda prövningar ett tag nu.
Först en graviditet med ökad belastning på ryggen (även om jag tränade ryggen en del), sen ett kejsarsnitt som gjort magmusklerna ur funktion några veckor och då ryggen belastats desto mer.
Amningspositioner och mycket bärande av Stella i sele och sjal har också påfrestat.
Så nu är det dags att stärka upp igen efter den här ofrivilliga vilan. Som det ändå blivit i och med träningsförbudet i slutet av graviditeten och efter kejsarsnittet.

Fokus på rygg alltså på dagens gymbesök.
Sittande rodd, assissterande chins, skidåkaren, latsdrag, draken, stående rodd med skivstång och ryggresningar.
Och ja. Stark är jag ju inte. Det lämnar mycket att önska om man säger så.
Men någonstans måste man ju börja.
De där chinsen ska jag klara. Någongång. Gärna nästa år.

Tillbaka i gymmet!

Det var över två år sedan jag sist ägde ett gymkort.
Men nu, efter att danska gymkedjan Fresh fitness öppnat sitt första gym i Sverige bara några km från hemmet och lockade med det grymma priset 125kr/mån, kunde jag inte motstå frestelsen och jag är återigen ägare av ett gymkort.

Under dessa två år som gått har jag mestadels tränat i hemmagymmet men även tränat lite i jobbgymmet och passat på så fort ett gym funnits tillgängligt.
Därför känns det riktigt kul att nu mer regelbundet få tillgång till ett större utbud av utrustning och träningsformer.

Så igår var det äntligen dags.
Pirrig och förväntansfull gav jag mig iväg.
Gymmet var stort och fräscht, lite kalt men lätt värt pengarna. Ingen spännande design men det mesta fanns inklusive två gruppträningssalar där man både kan träna med virtuell och verklig instruktör.









Träningen då?
Det var lätt träning med fokus på kondition som gällde.
10 min crosstrainer, 10 min cykel och sedan höll jag till bland de fria vikterna.
Ryggresningar, benböj på bosuboll och lite snakerope fick utgöra detta första lugna och lite försiktiga pass.
Är fortfarande rädd om ärret och vill inte utmana med vikter och belastning.

Men åh så kul den där halvtimmen var!
Sen att jag lyckades byta om i herrarnas omklädningsrum visade det sig( det var ingen därinne som tur var), var väl mindre lyckat haha...

Nästan som ny

Det här med att inte sova så mycket med en liten bebis, börjar nu ta ut sin rätt.
Dåligt med sömn dagtid och sena kvällar är mestadels mitt fel och tillsammans med nätterna och inte helt problemfri amning, har det gjort att jag känt mig utomordentligt trött sista veckan.

Så imorse gick maken upp med barnen och jag fick ligga kvar och få en välbehövlig sovmorgon till 11(!).
Och när jag vaknade kände jag mig nästan som ny.

De senaste dagarna har ärret torkat och stretandet i magen har upphört och nu verkar det som om snittets läkning tagit ett stort steg framåt.
Så belöningen till kroppen fortsatte därför med 30 min hemmastyrka med hantlar och gummiband.
Försiktigt, men lite svettigt ändå.
Benböj, höftlyft på boll, armhävningar på knä, rodd med gummiband, tåhävningar, drag åt hakan, sidoböjningar och mycket hämtat från boken "Stark, glad, gravid" och programmet anpassat för efter förlossningen.
Styrkan i kroppen saknas i princip överallt men konstigt vore annars.
Det har ju gått några veckor, minst sagt, sedan jag tränande regelbundet.



Träningsendorfinerna förstärkte ny-känslan och tillsammans med en dusch, kände jag mig sedan som mitt bästa jag när vi på eftermiddagen gick över gatan till våra fina vänner på middag.

Idag är det dessutom 10 år sedan som jag och maken blev tillsammans.
10 underbara år som inneburit några flyttar, stadbyte, bröllop, husköp mm och framförallt två fina barn.
Tack fina du.

Nästa års stora mål

Jag funderade länge.
Om jag skulle satsa på Marathon igen, eller om jag nästa år enbart skulle ägna mig åt kortare distanser.
Om jag kände att jag ville lägga ner tiden som krävs med långpass varje helg och många mil i skorna.
Sugen på att ge mig själv längre tid av träning till ett marathon och en plattare bana än sist.
Men det fanns också en längtan efter en inriktning mot kort, snabbt och drömgränser på milen och halvmaran.

Ett marathon i vår känns för nära inpå förlossningen, även om jag gjorde det senast, så därför var det till hösten det skulle få bli i så fall.
Och då var ju Berlin Marathon perfekt.
Sägs vara en snabb bana och ligger i slutet av september.

Så jag anmälde mig och fick som så många andra hoppas på tur i lottdragningen.
Och vet ni, jag blev dragen och fick en plats.
Så nu är 2014:s stora mål bestämt.
Ser fram emot detta!

Seglivad läkning

Det är annorlunda denna gång.
Mitt andra kejsarsnitt.
Trots sjukdom och annat trubbel förra gången, är läkningen och återhämtningen  denna gång mer seglivad.
Läkningen har gått långsamt framåt tills jag förra veckan upptäckte att en del av ärret
 varade och blödde under tejpen som jag ska ha ett halvår.
(Alltså, inte samma tejp ett halvår utan jag byter vid varje duschtillfälle).
Rädd för infektion fick jag snabb läkartid, som konstaterade att de inte var en infektion utan förmodligen bara stygn inifrån som kommit ut och som kommer att försvinna.
I samband med detta började jag så smått lyfta Noel igen, efter de 5-6 veckorna som rekommenderas att undvika tynga lyft.
Helt plötsligt började det streta och dra inne i magen igen i vissa lägen på vänster sida, ungefär så som det kändes efter 3 veckor. Och nu har det gått 6 veckor.

Men det är tydligen helt normalt att det drar upp till 3 månader efter, så jag hoppas att detta inte innebär någon komplikation.
Förra året (ja, det var ju faktiskt då som jag befann mig i samma sits som nu) blev jag snabbare fri från smärta och kunde komma igång med träning tidigare och började sedan springa efter 7 veckor. Sedan hade det kanske inte skadat att vänta någon vecka till, men jag mådde så pass bra.
Nu får jag vänta otåligt, men hoppas att det de närmaste dagarna blir bättre.
För på torsdag öppnar mitt nya gym och jag har äntligen ett gymkort igen som jag ser fram emot att komma igång att utnyttja.

Med sällskap

Med vårt lilla knytte på bröstet går jag runt mest hela dagarna.
Stella älskar att sova i bärsjalen eller bärselen, och dessa är räddningen allt som oftast när jag är själv hemma med båda barnen.
Varje morgon får tex Stella åka bärsele när vi drar till förskolan för lämning. Och hon sover alltid lika gott.

Jag hade planerat ett kort styrkepass nu på kvällen.
Då maken nattade storebror och Stella var trött och behövde sova, stoppade jag ner henne i bärselen och drog igång med träningen.
Den extravikten (ca 4 kg), var alldeles lagom. Även om jag knappt blev svettig och tog det lugnt, sög det bra speciellt i benböjen.
Det blir nog inte sista gången jag tränar med henne i selen om jag får gissa. Rätt mysigt måste jag säga.
Tack för sällskapet lilla fina du.

Fredagsfix, långpromenad och smygstyrka

Här det lite allmänt trötta tillstånd just nu på de nyblivna tvåbarnsföräldrarna som sig bör med en nyfödd i huset.
Lite sömn kombinerat med förkylning och halsont hos alla utom mini, gör också sitt.
Så imorse fick jag sovmorgon då maken jobbade hemma och gick upp med Noel. Sen återgäldade jag det efter lunch genom att ta med mig båda barnen sovandes i dubbelvagnen på en snabb promenad runt sjön, så maken kunde ta sig en tupplur.
Även om tröttheten ständigt är närvarande, är det helt otroligt hur mycket piggare jag blir av att komma ut och röra på mig i den friska luften.
8,3 km (på under 10 min/km) senare var vi hemma och när jag ändå var igång passade jag på att ta ut gummibandet och köra några strykeövningar.

Hög rodd, låg rodd, axelrotation åt sidan, utfall och enbenståhävningar kändes fint i muskler som slumrat alldeles för länge.
Sedan fixade jag lite med veckans projekt.
Ommålning av den begagnade Stokke-stolen i bok som vi köpte i somras.
Köpte svart sprayfärg på nätet och rengjorde, sandpapprade och sprayade och idag blev jag äntligen färdig.
Resultatet blev riktigt bra.

Mer styrketräning på schemat

Det här med styrketräning är något som jag kommit och gilla mer och mer de senaste två åren. I takt med att kunskapsbanken ökat.
Dessutom vet jag att det är nödvändigt för att bli en starkare och snabbare löpare och för att hålla sig skadefri.

Trots att jag inte ägt ett gymkort sedan 2011, har hemmaträningen funkat bra och blivit hyfsat varierad då hemmagymmet utökats med nya redskap.
Gillar verkligen att kunna träna när jag vill, om det så bara är 20 min som jag har till förfogande, och det är det ultimata när man har småbarn och inte alltid kan dra iväg till gymmet.
Det var fantastiskt smidigt när jag var hemma föräldraledig och nu när jag återigen är hemma, ser jag fram emot många effektiva timmar i vardagsrummet.
Jag har funderat av och till länge om jag ska komplettera med ett gymkort då jag saknar de tyngre vikterna och utbudet av redskap.
Men alltid kommit fram till att det inte kommer att utnyttjas som det borde, då man ändå betalar en rejäl slant för kortet, och mestadels av min träning sker hemma med löpning, styrka och yoga.

Men så idag.
Jag satt och läste lokaltidningen då det dök upp en annons för ett nystartat gym här i krokarna.
Generösa öppettider och både gruppträning och gym.
De 400 första som tecknar kort betalar 125 kr/mån utan bindningstid. Då behöver jag känna att jag betalar något som inte utnyttjas.
Taget!
Sprang praktiskt taget till paddan och signade upp mig.
Så nu ni.
Nu får jag perfekta förutsättningar för att bli min allra starkaste jag någonsin.

Under uppbyggnad igen

Tiden går och på måndag är det fyra veckor sedan Stella kom till oss. Ärret känns knappt längre, förband och strips är borta och nu sitter där bara lite tejp som ska hålla ihop det snyggare.
Mina dagliga promenader blir snabbare och snabbare och nu är rundan runt sjön, de ca 7,5 km, betydligt lättare än bara för någon vecka sedan.
Jag njuter verkligen av mina promenader, nu när Stella verkar gilla vagnen, solen lyser nästintill varje dag och jag får fylla mina lungor med frisk luft. Livet som föräldraledig är fina grejer.



Så igår smög jag också igång med lite kort, lätt styrketräning.
Tåhävningar, benböj med boll bakom ryggen mot vägg, rotatorcuff med gummiband och armhävningar mot vägg.
Armhävningarna framförallt för att hitta de inre magmusklerna och spänningen och inte armstyrka, även om det trots den lätta belastningen kommer på köpet.
Denna övning fick jag av sjukgymnasten på sjukhuset efter förra snittet och den var tydligen okej att göra redan efter någon vecka. Så den har jag harvat på med ett tag nu.

Det blev alltså både snabb, lång promenad och lite styrka på det igår, och fy sjutton vad skönt det känns att kunna röra på sig så pass bra igen.
Kommer dock att vänta med annan styrketräning så länge jag inte får lyfta tungt, ca två veckor till, och dessutom kan det påverka ärrvävnaden om ärret utmanas och stretar.
Hade nu nämligen en del ärrvävnad från förra snittet som satt i bukväggen och som försvårade utskaffandet av Stella.
Jag vet att jag var lite väl ivrig förra gången och började med plankan redan efter två veckor trots att det stretade i ärret. Tänkte att det inte gjorde så mycket.
Ett kejsarsnitt var väl inget. Typ så.
Men denna gång vet jag bättre och inser att en operation där alla magmuskler skurits av, måste få ta sin tid och det finns ingen anledning att göra något förhastat som kan få konsekvenser i framtiden.

På gång

Nu var det några dagar sedan jag skrev här.
Vi har levt i bebisbubblan som bäst och njutit av att få den här tiden tillsammans. Eftersom det blev som det blev när Noel föddes, kändes det viktigt och önskvärt att vi denna gång fick tid hemma, bara vi, att rå om varandra och lära känna vår nya familjemedlem.
På måndag är det dock slut på bubblan, och vardagen och rutiner med två barn ska hittas då N är på förskola några timmar per dag och maken jobbar.

Jag har fortfarande inte riktigt förstått att jag numera är tvåbarnsmamma.
Men idag när vi gick långpromenad runt sjön där vi bor och det låg två sovande underverk bredvid varandra i vagnen för första gången( som båda sov samtidigt, yeay), blev det betydligt klarare och mer förståeligt.
Där låg ju faktiskt våra två barn. Två stycken! Helt otroligt vilken lycka och kärlek som fyllde mig.






Just gång, eller då promenader som det ju faktiskt är, är något jag verkligen kommit igång med regelbundet denna vecka.
Jag har promenerat varje dag, 3-7 km, och ökat på tempot för varje dag.
I takt med att mitt ärr känns bättre och bättre och jag blivit rörligare, kan jag driva på stegen och njuter verkligen av kunna göra det. Att inte begränsas av varken en gravidmage eller ett stretande ärr på magen.
Förutom promenaderna, jobbar jag med rörlighet för min stela bröstrygg som klagar lite på diverse amningspositioner och appen Mammamage.
Även om magen fortfarande är svullen, gravidstor( typ v.20) och magmusklerna separerade, hittar jag kontakt och det känns som om det händer saker sakta men säkert.
Om allt känns fortsatt bra, kommer jag i veckan att börja med lite lätt styrketräning med kroppsvikt i korta sekvenser.
Men då ska ärret inte kännas alls, jag vill ju inte riskera att läkningen försvåras.
Så vi får se helt enkelt.
Men just nu känns det lovande.