Modiga ben i elljusspåret

Titta, jag vågade.

Gav mig ut när mörkret började falla och sprang till elljuspåret på pigga och glada ben och kände mig för dagen väldigt modig.

Om det nu berodde på att jag hade Noel med mig i vagnen vet jag inte, men det var faktiskt ganska trevligt där i skogen.

Även om det inte hade hunnit bli kolsvart ännu, var det rätt mörkt där i skogen men jag kände mig rätt trygg då jag mötte både gångare och andra löpare på den där 2,5 km-aren.

När jag hade kommit varvet runt,  sprang jag vidare hemåt och kände att jag hade tagit ett kliv framåt vad det gäller att komma över den här rädd-för-att-springa-i-mörker-rädslan.

Även om jag inte kommer att springa i skogen så mycket när det är mörkt fortsättningsvis, så var detta bra eftersom det sen kändes lättare att springa där det var mer civilisation.

Om ni förstår vad jag menar? Det är liksom värst i skogen, och idag kändes tom med det bra. Efter 

Jag har hopp om att springglädjen kan växa sig stark även i mörker.

Hemma igen, liite modigare just för dagen i alla fall

Hur gick det då med målen för året?

I början av det här året, när jag fortfarande inte hade kommit igång med träningen och löpningen igen efter förlossningen, satte jag upp några mål som jag hoppades kunna klara av under året.
Något att träna mot och för.
För det är då jag tränar som bäst. När jag har ett konkret mål att se fram och sikta emot.
Och trots att året inte är slut än, så kan jag redan sammanfatta resultaten av årets satta mål.
Det eftersom inga fler lopp ska springas i år och de övriga,  ej springrelaterade målen,  vet jag redan att jag inte klarat.
Så, så här ser det alltså ut

1) Första målet var att komma tillbaka i bra form efter graviditet och förlossning- Check

Gick faktiskt snabbare än vad jag hade hoppats på. Hade turen att mitt kejsarsnitt inte gav mig några komplikationer, vilket gjorde att jag både kunde börja styrketräna lätt och jogga efter 2 månader.

2) Genomföra Jubileumsmarathon 14 juli - Check

Eftersom jag hade turen att kunna springa relativt snabbt och förutom lite foglossning som spökade och ett ömmande ärr, kunde jag komma igång med löpning och successivt trappa upp den ju närmare det led.

Att jag sedan kunde genomföra mitt första marathon på 3:39:54,  8 månader efter mardrömsförlossningen

är något jag för alltid kommer att vara stolt över och bära med mig. En känsla att ingenting är omöjligt.

Läs om min upplevelse här.

Såhär glad kan man vara när man sprungit!

3) Springa milen sub 47 min -Check

Jag hade aldrig tidigare sprungit milen under 48 min, när jag i maj i år och på årets första lopp sprang in på 46:29 min och med en känsla att det fanns mer.

Lyckan var obeskrivlig och nu börjar jag nästan tro att det var en massa amningshormoner som bidrog. För så där lätt har det inte känts sedan dess.

Storyn finns att läsa här.

4) Springa milen under 45 min 

Eftersom jag nådde mitt milmål redan första tävlingen, satte jag nu ribban högre och tänkte att under 45 min skulle jag kunna klara innan årets slut. Men eftersom jag blev skadad efter maran och inte kunde springa Hässelbyloppet i oktober,  där det var tänkt att det skulle ske, blev det tyvärr fail på detta .

Men nästa år, då ni!

5) Springa halvmaran sub 1,44 -Check

Nästan det jag är mest stolt över förutom maran då. Trots en envis skada och därav tappad träning och form. lyckades jag med envis mensvärk dessutom, kriga mig till ett nytt pers med nästan 4 min.

Hur det gick det fattar jag fortfarande inte.

Läs och se om ni blir kloka på det här.

6) Springa 5 km sub 22 min - Check 

På Parloppet och i lag med Andréa lyckades jag med råge klara målet. 21,30 min blev på den lite kuperade banan och inte nog med att det blev ett nytt pers, som en bonus kom vi som lag 5:a i damklassen och fick ett bra pris.
Här finns den lilla läsningen.

7) Styrketräna minst två gånger i veckan

Nej, det har jag faktiskt inte klarat av. Men hösten varit bra och jag klarat det  i stort sett varje vecka. Men våren och sommaren var sämre. Tyvärr. Jag måste bättra mig om jag vill bli snabbare och starkare. Framförallt är det bål och ben som ska stärkas. Skärpning!

8) Yoga 1 gång i veckan

Nej, inte den heller. Fastän jag vet hur bra min kropp mår av yoga, hur stark och smidig jag känner mig och hur välmåendet ökar och stresshormonerna minskar, har jag så svårt att prioritera detta. Löpningen går liksom före i alla lägen.

Men jag ger inte upp. 

Och en gång i månaden är bättre än inget. Ungefär så har det sett ut.

Ja, man märker ju vad jag lägger fokus på. Men mål inom annan träning gör ändå att jag försöker skärpa mig och bidrar till sitt ändå.

Är på det stora hela nöjd och det är ju ändå löparmålen som jag helst ville uppnå och det klarade jag sånär som på det efterhand hårdrare uppsatta milmålet.

Det är ju ett nytt år snart. 

Nytt år, nya mål

Stoppa tiden tack!

Under dagens löptur med vagnen där en sovande Noel låg och som avverkades i bästa möjliga höst/vinterväder slog det mig- snart är det slut.
Om 7 veckor, efter årsskiftet,  byter jag nämligen den lugna, mysiga tillvaron som föräldraledig mot jobb igen och ju närmare det lider desto mer verkligt blir det att jag faktiskt ska gå till jobbet igen.
Mysiga vagnjoggar under dygnets ljusa timmar är bara en av många saker jag kommer att sakna.
Men framförallt, jag kan inte förstå hur mycket jag kommer att sakna Noel om dagarna.
Men nu är det dags att lämna över till maken och jag vet att de kommer att få det minst lika mysigt som vi har haft det.
Och nog känns det som om var sak har sin tid.

Stretch i solen på verandan, lyckliga jag.

Såklart känns det också spännande att gå tillbaka till den "vuxna" världen och kunna göra nytta på annat sätt, men fram tills dess ser jag verkligen till att utnyttja tiden som är kvar här hemma.
Och när jag tittar på Noel eller som tex som idag under den fantastiskt fina löpturen, önskar jag ibland att man kunde stoppa tiden.
För det här året har varit det bästa året i mitt liv.

På resande fot

Vänskapsrelationer måste vårdas ömt precis som en kärleksrelation.
Det handlar om att prioritera ibland och ge bränsle till relationen för att den ska fortsätta.
Det är vad jag har gjort den här helgen. Vårdat en härligt, lång vänskap.
Jag har besökt en av mina äldsta vänner som bor i Norrköping.
Vi har pratat, mys, promenerat och bara varit.
Underbara A, tack för att jag får vara din vän och finnas i ditt liv.

Små, korta pass

Jag tittade i träningsdagboken för september, oktober och det som gått av november och jag såg en tydlig trend.
De längre passen över timmen och över är få och räknade på en hand.
Det är tydligt att jag efter maran i juli föredragit att springa och träna kortare pass. Träningsmängden har minskat och så även kilometerantalet.
Fast det är i och för sig inte så konstigt med tanke på att jag inte marathontränar just nu.

En stor förklaring är också givetvis mina skadebekymmer, men motivationen för längre pass när jag varit frisk och skadefri har liksom inte funnits där.
Det har varit flytt, förkylning och ibland motivationsbrist.
Men jag hoppas att den kommer åter och så länge roar jag mig med det som jag föredrar just nu.



Som idag, en vagnlöpning på 8 km. Och det hann bli mörkt idag också.

För jag ska springa i neon...

Trotsade mörkret och rädslan och gav mig ut på en kvällsrunda.
Iklädd neon. För det gäller ju att synas, eller hur?
Försökte springa på upplysta vägar och cykelbanor, men känner inte till omgivningarna så bra ännu och mörkret gjorde det ännu svårare då jag irrade bort mig vid några tillfällen.
Sprang parallellt med ett elljusspår ett tag som jag velat testa. Ska ta reda på hur långt det är och sedan inhandla pannlampa och lite mod.

Vet inte hur långt det blev idag då Garmins batteri var urladdat när jag skulle ge mig iväg.
Men en klocklös tur är likväl en tur och nästa gång vågar jag mig förhoppningsvis på en lite längre runda.
Kanske till och med i skogen.

Intervaller med vagnen fick det bli

Nu är jag hyfsat återställd i vaden efter bristningen för en månad sedan (känns dock ibland lite stelt på morgonen), och jag börjar känna mig redo att testa både längre distanser igen och mer fart.

Den längre gjorde jag ju i söndags och det kändes bra i vaden. 

Att det kändes så pass bra gjorde mig lite modigare och djärvare, så igår bestämde jag mig för att springa intervaller.

Var väl minst 1 månad sen sist.

Löpning på kvällstid finner jag motigt just nu, mest pga att jag saknar pannlampa och att vi har en masse att göra här hemma när Noel somnat.

Från dagens snabb-promenad

Så det fick helt enkelt bli intervaller med springvagnen på den längsta och plattaste raksträckan jag hittat här i mitt nya område.

Det hann dock ändå bli mörkt och börja regna, så det blev mörkerlöpning ändå:)

600 m mätte jag sträckan till och jag bestämde mig snabbt för 5 st, då jag är lite ringrostig.

600m x 5 med 40 s vila emellan.

De första tre kändes kanon men sen kom den där släggan och jag fick slita hund de sista två.

Så det där jämna tempot uteblev men den bästa gick i 4,09 min/km -tempo och den sista(och sämsta) gick i 4,23 min/km -tempo.

Var faktiskt första gången jag sprang intervaller med vagnen och även om det var svårt att ha någon som helst teknik, så blev ju jobbet gjort och jag var rejält trött efteråt. Så skönt att känna den där känslan igen.

Som om man har blåst ut kroppen ur kroppen, om ni förstår vad jag menar.

Förutom en snabb promenad runt sjön, 8 km, idag tog jag mig i kragen och fick till 25 min core-träning i tabataform här på kvällen.

Russian twist, ryggresning, diagonallyft, planka med fötter på boll, bollindrag (ben mot mage och rumpan upp mot taket), höftlyft, dynamisk sidoplanka med knä mot armbåge i "vilan".

Nu är det snart dags att skärpa med löpningen igen om jag ska nå mina mål som jag så gärna vill.

På något sätt känns det som om jag snart får sluta leka (mysvagnjoggar) och  börja underkasta mig lite hårdare och mer strukturerad löpning igen.

Men det får nog bli nästa vecka, först ska jag inhandla en pannlampa.

15 km terrängflås

Nu har vi bott här i två veckor och jag har än så länge bara sprungit 2,5 km-slingan i skogen.
Dåligt.
Eftersom jag inte äger en pannlampa, är det ingen bra idé att springa dit på kvällen eller morgonen.
Och 15 km terräng med vagnen lockar inte.
Så idag var det äntligen dags för en längre runda i terrängen och spåret, då jag kunde ge mig ut i dagsljus.

Ja, nog kände jag att jag levde.
Upp och ner hela tiden kändes det som och bitvis rätt lerigt.
Pulsen var hög och benen sega i uppförsbackarna. Vågade inte titta på klockan, då jag tänkte att jag skulle bli stressad av det låga tempot.

Till spåret, 10 km (eller 10,5 enligt skylten) och hem gav sammanlagt 15 km.
Vilket är det längsta jag sprungit sedan Stockholm Halvmarathon 15 september.
Trots att det bitvis kändes som om jag stod still, blev medeltempot ändå 5,25 min/km.
Bra för att vara en terräng-nybörjare som mig.

Spalyx med gymbesök

Idag firar jag och maken 9 år tillsammans, så vi passar på att lyxa till det med lunch på stan, spabesök och hotell.
På spa:t finns även ett gym som vi gick loss på. En timmes intensiv träning unnade vi oss, innan det var dags för frukt och bad på taket.















Ser fram nu fram emot att få sova ut imorgon och sen äta god hotellfrukost.
Ha en fin kväll!

Kort och intensiv hemmaträning

Vissa dagar är det svårare än andra att ta sig för den där hemmaträningen.
Eftersom jag inte har något gymkort, får styrketräningen förläggas hemma. Och då gäller det att ha disciplin.

Även om jag var sugen på träning hade jag ingen fantasi att bygga ihop ett bra pass, så därför tog jag inspiration från Lofsan och hennes facebookgrupp och gjorde ett 400-pass.
50 repetioner av varje övning i en följd och detta görs på tid.
Kolla in detta och pröva:

50 burpees
50 armhävningar
50 benböj
50 saxhopp i planka
50 benböjshopp
50 knä till armbåge i planka
50 tricepshävningar
50 utfall bakåt(vartannat ben)

Mjölksyran sprutade och jag trodde hjärtat skulle hoppa ut ur halsen!
Gjorde därefter några raka plankor och hade på de dryga 20 minuterna fått en supereffektiv träning.

Och idag känns träningsvärken av både här och var:)