Nästintill magi

Det var med lite nervösa ben som jag stod redo på gatan med cykeln i högsta hugg och med cykelskorna på.
Jag hade nämligen senaste turen med cykeln i minnet.
Det var i mars 2011 och jag var gravid med Noel i ett tidigt skede och hade nog inte vetat det mer än någon vecka.
Jag cyklade som vanligt till jobbet och i backen ner till kontoret, ser jag att det är halt och lite frost men hinner inte reagera innan cykeln och jag plötsligt ligger där mitt på vägen med bilar som stannat både framför och bakom.
Jag hade fått styret i magen och tack och lov hade jag inte cykelskorna denna dag, så jag kunde komma upp ganska fort trots skrapade knän och händer men, rädslan över att styret träffat den där inne var värst.
Så det blev ett besök till akuten, och det var ingen fara.
Efter detta ställde jag såklart in cykeln och tänkte att "efter graviditeten ska jag cykla igen" men det har liksom inte blivit av. Förrän igår.
Och faktum är att det var första riktiga träningspasset på cykeln någonsin.
För jag har faktiskt bara haft den till och från jobbet. Räknas inte riktigt.

Det var en sån där perfekt höstdag igår och vädret kunde inte bli bättre.
Jag gav mig av på förmiddagen och det var förvånansvärt lite folk ute. Vart och hur långt hade jag inte bestämt.
Känslan fick styra.
Med ena foten fast i pedalen (den andra fick vara fri pga vaden) cyklade jag via Stora Essingen över till Alvik, Brommaplan och över till Drottningholm.
Jag bara susade fram. Benen kändes starka och snabba och folk verkligen vejade för mig när jag kom där på cykelbanan i en för mig hög fart.
Vidare ut mot Drottningholm och jag kunde inte sluta le märkte jag. Någonstans började jag förstå att det inte bara finns löparmagi utan även cykelmagi.
Kanske var det det som jag fick uppleva igår.

Jag vände innan Lindötunneln ute på Ekerö och tog samma väg tillbaka.
3 mil senare steg jag in innanför dörren och var fylld av eufori.
Det här måste jag göra igen.

Vidgar vyerna

Cykelskorna, hjälmen och Garmin är på liksom löpartightsen och jackan.
Premiär för i år tror jag.
Cykeln- nu kör vi!

Vardagslyx

Det krävs ibland inte så mycket för att lyxa till vardagen tycker jag. Det kan vara de där små sakerna som gör att humöret höjs och känslan av lyx infinner sig.
Som att tex köpa en kaffe och sätta sig vid vattnet under barnvagnspromenaden som jag gjort nu under min mammaledighet. En liten grej som ändå känns så lyxig.
Ett annat sätt är att träffa fina vänner som berikar och ger ny energi, att gå ut och äta lunch eller middag eller som igår, att gå och se en musikal.
Jag ju utbildad musikalartist på Balettakademien och även om jag nu inte är aktiv längre, så tycker jag fortfarande att det är så roligt att gå och se och njuta av en föreställning.
Svägerskan bjöd med mig på Dirty Dancing på China Teatern och det var verkligen mysigt att komma iväg bara så där en torsdag.
Som 14-åring var jag ett tag som besatt av filmen och var dödsförälskad i Patrick Swayze, och även om musikalen inte är så magisk som filmen var den ändå underhållande och fungerade förvånansvärt bra som scenföreställning.

Idag blev det annan typ av lyx.
Fridfull yoga i lugn och ro. Hemma helt ensam medan Noel var ute med sin faster, utan tidspress och utan distraherande ljud.

Trots grym träningsvärk i både mage och bröst, kände jag både stark och relativt smidig.
Framförallt kunde jag fokusera på andningen och att inte släppa in andra tankar. Så skönt det är när jag lyckas med det. För det är verkligen inte ofta.
En mycket bra start på helgen, det här.
Ha en trevlig fredagkväll!

Rosa core

För att vända det negativa just nu(att jag inte kan springa) till något positivt, så är det att jag nu kan fokusera mer på styrketräningen och yogan.
Det känns bättre i vaden men att belasta den med löpning är inte att tänka på än på ett tag. Jag vill ju vara helt bra innan jag börjar springa igen, så att jag kan få en bra vinterträning och uppbyggnad inför nästa säsong.

Nu på kvällen drog jag fram mattan, kettlebellen och bollen och körde coreträning i mina nyshoppade rosa tights som jag hittade på HM:s barnavdelning (tror jag, de hängde inte där men har stl.170). Bra grej. Endast 179 kr  för dessa mönstrade, lite spexiga tygbrallor.
I min favoritfärg rosa dessutom.
Jag har ju suktat ett tag efter de där grå tightsen från Röhnisch, men det känns lite trist då man ser dessa i var och varannan blogg.
Så nu har jag hittat ett par som kommer att kännas roliga att springa i senare, så länge får de duga till styrka och yoga.
Det blev olika plankor, ryggresningar, rodd, diagonalyft och annat som jag ägnade 40 intensiva tabata-minutrar åt.

Imorgon står det armar på schemat och på fredag blir det yoga.
Känns bra det här.
Kanske skulle man ha löpvila lite oftare?

Förresten, har lite torka på bra ryggövningar i övningsbanken. Kör ofta samma, samma.
Så jag gör som Lina och ber er, hit me med era grymmaste ryggövningar som går att göra hemma!
Vilka är era favoriter?

Jag vann fighten mot latmasken

Så här års brukar latmasken i mig vilja komma fram för att styra och ställa.
Kvällarna som blir mörkare, tröttheten och sängen som alltid verkar vara det mysigaste stället.
Antar att det är sånt som drar fram latmasken. Trots att jag försöker råda bot med träning.
Nu när jag inte kan löpa pga muskelbristningen är det hemmaträning med det lilla hemmagymmet som gäller.
Och det är ju ganska bra, för jag vill ju gärna bli starkare (och snabbare) och då behöver jag stryketräning.

Så, trots att jag verkligen borde ha flyttpackat nu på kvällen drog jag fram mattan, kettlebellen (12 kg) och tabatatimern.efter att jag nattat Noel och körde ett kort men svettigt och effektivt pass.
Just det , jag gjorde en liten lapp med övningar också. Så att jag kan vara riktigt  effektiv och inte behöver tänka.
Körde sen i tabataform (20s arbete och 10s vila x 8) och varierade varje tabatintervall med två övningar.
Försökte tänka en styrkeövning och en pulshöjande i varje intervall.
Blir lite roligare så, när man varierar övning hela tiden.
Funkade riktigt bra, trots att jag fick välja de övningar som jag kunde göra utan att få ont i vaden.
7 st tabator, och då alltså 14 övningar sammanlagt blev ca 30 min med några raka plankor på slutet.
Så såg passet ut: ( bilden är lite suddig så jag skriver)

1) Squats med KB
    Löpning i planka

2) Höftlyft på boll
    Utfall bakåt med KB

3) Marklyft med KB
    Sving med KB

4) Ryggresning
    Dynamisk armhävning

5) Draken med  KB
   Sidosteg med boll (heter säker något annat finare)

6) Axelpress med KB
    8:or

7) Russian twist
   Dynamisk sidoplanka med benlyft

Blickar framåt och bakåt

Nej, det vill sig inte riktigt just nu.
Kroppen verkar inte vilja.
Efter uppjoggen på gårdagens tänkta tempopass, brast det i vaden och jag fick ringa efter hämtning då jag haltade fram.
En muskelbristning verkar det som, och med det är det nu slut på tävlandet för den här säsongen.
Blir nog ingen löpning på några veckor, men får se hur vaden läker.
Känns rätt uppgivet just nu, men samtidigt var det ju bara Hässelbyloppet på lördag kvar att springa innan det var sluttävlat och den mer planlösa träning tar vid för en tid.
Det är mycket annat nu också, en flytt med allt vad det innebär och tankar om vad som väntar efter årsskiftet då det åter är min tur att jobba.
Många tankar som far runt och ett nytt liv känns det som.

Några tårar fällde jag ändå när jag satt och väntade på att maken och Noel skulle komma och hämta mig igår, men nu får jag chansen att bygga upp och komma starkare tillbaka.

När jag tänker tillbaka på säsongen som varit så blev den så mycket bättre än vad jag någonsin kunnat tro.
Inte trodde jag att jag 5 mån efter min förlossning skulle krossa mitt milpers, 8 mån efter springa mitt allra första marathon på 3,39 ( okej då,  3,39,54 så nästan 3,40) och dessutom nu på hösten springa halvmaran på nytt pers trots att jag haft skadebeskymmer och magont.
Kan inte annat än att vara tacksam mot kroppen för detta och acceptera att den nu vill annat.
Löpningen finns ju kvar och jag ser redan fram emot nästa säsong och nya mål.
Men först ska jag bli skadefri.
Här ska byggas styrka, inifrån och ut.

Det var en gång...

... en betongklump.
Betongklumpen hade blivit väckt 06,00 som vanligt av bebisen och tänkte att en vagnjogg på den tidiga morgonkvisten skulle bli perfekt.
Men betongklumpen hade ju förträngt att morgonspring inte är betongklumpens grej.
Nej, det är det verkligen inte.
Efter rejält med flås, sega och trevande ben, kom i alla fall klumpen med bebis hem efter 9 km.
Okej, riktigt så bedrövligt var det inte. Men ni fattar. Ingen bra dag helt enkelt.

Fint var det i alla fall.
En vacker höstmorgon med färgglada löv, en sol på uppgång och solstrålar som trängde igenom trädkronorna. Det är något visst med hösten ändå.
Helt klart värt.

Effektivt för att vara mig

I och med att kvällarna blir mörkare nu och jag inte vill springa mina intervallpass i mörker, kräver det lite mer planering och effektivitet om jag ska kunna komma ut medan det fortfarande är ljust.
Maken var på jobbet lite tidigare och kunde således komma hem lite tidigare än vanligt och Noel sov sin eftermiddagslur i vagnen i hallen efter vår promenad så att jag kunde passa på att byta om och ladda in en maskin tvätt.
När maken kom hem låg Garmin redo och kläderna var på, så vi sa hej och hejdå innan det bar iväg ut på min springrunda som i idag hade tusingar på schemat.

Först uppjogg 3km och sedan bar det iväg på den första av fem. Jag kollar aldrig på klockan under dessa 1000m utan går helt på känsla. Först när jag stannar för vila emellan varje intervall, kollar jag.
Den första gick på 4:06 min. Jag kände att jag inte var i samma slag som förra gången jag sprang tusingar och att det därför skulle gå långsammare idag.
Jaja, så kan det vara. Det har ju med dagsform att göra.
Vilade i 60-70s emellan intervallerna.
Den andra gick på 3:59 min och återigen var jag under 4 min. Yeay. Men där någonstans kom mjölksyran.
Kanske gick det lite för fort ändå.
Jo, sen gick det utför. De tre sista gick på 4,03, 4,09 och 4,12 min. Efter den sista stannade jag och hämtade andan för jag var helt slut och yr. Hjärtat slog så fort och benen kändes sega som kola.

Den lilla besvikelse jag kände över att det inte gick så fort som jag hade hoppas,  byttes snabbt till glädje över att det var över och att jag hade en skön nedjogg hem till familjen.
För hemma hade maken lagat god fisk och jag hann med både att äta den, leka med Noel, göra en laddning av energibollar och sjunga godnattsånger innan klockan var 20.
Tack för bra teamwork kära make!
Jag älskar såna här kvällar, när jag både hinner med det jag vill här hemma OCH får till ett kvalitativt löppass.
Stor gilla på den!

Styrka för en löpare

Att man som löpare bör träna styrketräning som komplement är ingen nyhet. Det förebygger skador och gör dig både starkare och snabbare i spåret.
Och jag tycker att jag oftast lyckas få till lite styrketräning. Visserligen handlar det kanske om en timme i veckan, men det är nog förmodligen i minsta laget har jag förstått.
Eller så har jag fokuserat på fel övningar.
Igår när jag var hos naprapaten pratade vi om vikten av att vara stark i bålen och hur mycket det är i löpsteget som faktiskt kan påverkas om man inte har den styrkan .
Bland annat är det en för svag bål som bidragit till min lilla skadeperiod nyligen.
Fick därför med mig ett antal tips på övningar som är extra bra för löpare och för att stärka springmusklerna.

Kände igen de flesta övningarna och många av dessa är standard i mina styrkepass, men vissa var nya.

Vilket är bra med lite nytt, det blir ju så lätt att jag fastnar och blir insnöad på samma övningar.

Gjorde de nio första på pappret (av femton). Sex av dessa ser ni ovan.

Fortsättning följer på de resterande.

Som ny nästan

Efter senaste löppasset fick jag feber och hade dessutom ont i magen. Sen om det berodde på ansträngningen är väl mindre troligt. Det hade nog sannolikt kommit ändå.
Kanske var det som någon skrev, att de där sista bacillerna var tvungna att göra ett sista statement i kroppen för att sedan kunna försvinna och kroppen skulle bli "rensad".
Och nog känns det som om kroppen är på gång igen piggare än på länge.
Dessutom nästintill skadefri. Tack snälla kropp.
Så därför passade det bra att bygga på den här känslan av en nystart med ett återbesök hos naprapaten.
Några små låsningar i bröstryggen, men i övrigt var det inga större grejer.
Fick massage på rumpan, vaderna och baksida lår som var lite spända och ömma och det gör verkligen lika ont varje gång.
Men det är det värt och det är väldigt effektivt.
Jag känner verkligen stor skillnad i musklerna efteråt varje gång.

Nyknådad och nyknäckt gav jag mig ut på min kvällsrunda  på något som kändes som bumibjörnsben (studs, studs) och  det var en sån där gång när det kändes som om jag hade kunnat springa hur långt som helst.
Och det slog mig att det var så skönt att få känna den där känslan igen, det var längesen nu.
Det var skymmning och blev nästan mörkt mot slutet och kanske är det så att jag omedvetet springer lite fortare när det är mörkt eftersom jag ibland får för mig att det är någon bakom. Eller så är det för att jag vill komma hem snabbare.
Hur som helst, jag känner att det har vänt nu.
Och jag längtar verkligen efter den kommande träningen under hösten och till säsongens sista lopp.

.