Rekordbelöning

Som jag skrev igår, bestämde jag mig för att mitt nya milrekord och uppnådda milmål för 2012 skulle belönas med något fint. För det tycker jag verkligen att man ska göra. Man behöver inte ens gjort något bra, man kan belöna sig ändå. För den man är och för att peppa sig i vardagen. Belöna sig själv med en fin present.

Jag bestämde mig att det fick bli en löparkjol, så går belöningen i samma anda som anledningen till den.
Hittade en i fredags när jag hämtade nummerlappen som jag blev lite kär i.

Så idag var jag tillbaka för att inhandla, och med lite rabatt dessutom. Trevligt värre!
När jag gick mot kassan, sprang jag av en händelse på en helsvart löparkjol med kortbyxa under (syns inte om man inte lyfter på kjolen,  tajta som tusan var de i alla fall) på halva priset! Dessutom kunde man klicka av kjolen från byxorna som satt ihop med tryckknappar, om man bara vill springa i byxor utan kjol. Taget!
Så jag blev med två löparkjolar idag. Ojdå.

En annan typ av mil

Bländvita nya springskor fick invigas idag

Inget långpass idag eftersom jag sprang tävling igår. Istället gav jag mig ut på en vagnjogg när maken var ute och långpassade.

Det var skönt att komma ut och springa av sig lite efter gårdagen, och trots att det inte kändes så till en början var benen rätt stumma idag.

En lugn och skön mil blev det i ett helt annat tempo än igår.

Men det var precis lika härligt att springa.

Har sedan igår funderat på vad jag ska köpa till mig själv i present som belöning för det nya rekordet, och har nu bestämt mig för att det får bli en löparkjol. För det har jag ännu inte i träningsgarderoben.

Ser fram emot varmare väder, bara ben och löparkjol.

Det nya milrekordet - the story

                                       

Lördagen och tävlingsdagen började med tidig uppstigning vid 06,30, då Noel vaknade och kvittrade glatt.
Gjorde mig inget att gå upp, då jag var både lite nervös och förväntansfull som gjorde det svårt att slappna av.
För nu var det ju upp till bevis för mig själv, om jag var på rätt väg med träningen mot marathon och vägen tillbaka efter graviditeten. Och givetvis status på formen.
Om jag ska vara ärlig hade jag längst inne hoppats på nytt personligt rekord idag (bättre än 48,44 min) och ev under 48 min, men utåt så sa jag att jag var nöjd om jag kom under 50 min. Det är det där med förväntningar, ni vet. Som kan ställa till det.
Hela familjen gav sig sen iväg med bilen och det kändes fint att både maken, som för en gångs skull inte sprang själv, och Noel skulle heja på idag. Noels första springtävling, men definitivt inte den sista.
Efter att ha letat parkering över halva Kungsholmen, hade jag trots allt god tid att värma upp.
2,5 km uppvärmnning och några rusher, sen avklädning och peppning av maken, innan det var dags att ställa  mig i startfållan och fokusera. Och ladda. För oj vad taggad jag var. Adrenalinet började pumpa rejält och vips gick startskottet.

Jag gick ut i det planerade 4,45 -tempot och blev omsprungen till både höger och vänster. Vilket gjorde mig lite stressad. Jag fick lägga band på mig att inte dras med i andras tempo och bränna mig, så för att hålla mig till planen höll klockan och jag ständig kontakt.

De första 6 km var flacka och de första 5 km av dessa, hade jag enligt klockan sprungit på 23,30. Helt ok, men jag kände att jag hade lite mer och ge så jag försökte ligga på och öka tempot en aning. Men mellan 5-7 km var det som att springa in i en vägg av motvind, så nu fick jag verkligen ligga i för att behålla ett bra tempo.
Hela tiden tänkte jag på tekniken, att inte älga på med stora kliv som jag vet gör mig stum och trött i benen, utan att ta mindre, kortare, lätta steg på främre delen av foten. Repeterade mantrat: stark, snabb och uthållig vid behov då det kändes motigt.
Efter 7 km och lite huvudräkning förstod jag att jag skulle kunna springa under 47 min och jag fick kämpa för att hålla i farten i uppförsbackarna, men om det är något jag kan är det att kämpa. Så rätt var det var,  var det bara 1 km kvar och jag gav järnet och la i sista växeln.
Sprintspurtade i mål och kollade på klockan,  46,27 min. Var det sant? Hade jag sprungit på nytt personligt rekord med över 2 min?! Jajemänsan!
Officiella tiden blev 46,29 min och med det fixade jag en 49:e plats i damklassen. Snitttid 4,38 min/km.
Glädjen hos mig i mål gick det nog inte att ta miste på, glädjeskutt och annat kul bjöd jag alla förbipasserande på.

Någon stund efter målgång insåg jag att jag inte var så trött som förväntat. I själva verket är det nog så att det fanns lite mer i kroppen. Och kanske hade jag kunnat ta mig under 46. Jag underskattade nog helt enkelt mig själv lite. Men jag är ju väldigt nöjd ändå. Jag klarade trots allt mitt milmål för 2012, som var att springa under 47 min. Vad ska nästa mål för året bli? Under 45 min?

Min kropp alltså. Vad häftig den är.
För 5 och 1/2 mån sedan låg jag på förlossningen,  svårt sjuk i den mest extrema varianten av havandeskapsförgiftning med stor risk att förblöda. Vilket slutade i akut kejsarsnitt och i och med detta ett rätt saftigt ärr som skulle läkas.
Lägg därtill att jag bara kunde springa korta sträckor fram till v.20 i graviditeten pga foglossning och högt blodtryck, och därefter avråddes  fysisk ansträngning. Så konditionen var nog nästan nere på noll redan innan förlossningen.
Och nu. Nu springer den fortare än någonsin, den ger bebisen mat både dag och natt och har ändå, därutöver,  mer energi än någonsin.
Bara att stå på startlinjen idag var en seger i sig. Att  kunna springa är ingen självklarhet efter barnafödande. Det gör mig så tacksam att jag kan.
Att föda barn verkar också ha gjort något bra med min kropp, vilket andra mammor säkert också känner igen sig i.
Den har liksom gått igenom och kommit ut starkare och uthålligare på andra sidan.
En häftig resa och ett stort ödmjukt tack till min kära kropp.
Jag lovar att fortsätta vårda och ta väl hand om dig.

Nytt personligt rekord!

Aldrig hade jag kunnat tro att jag skulle slå personligt rekord med över 2 min, 5,5 mån efter min förlossning!
Enligt klockan lyder mitt nya rekord på 46,27 min. Får se vad den officiella tiden blir.
Återkommer med längre rapport!

Update: Officiell tid blev 46,29 min, och det är personbästa med 2,15 min!

- Posted using BlogPress from my iPhone

Uppladdning

Imorgon är det äntligen dags för Kungsholmen runt och den där milen jag ska försöka springa så fort jag kan.
Så lite uppladdning nu då.
Jag och Noel inledde dagen med att möta upp Karin och hennes son Wilmer, som är jämngammal(ca 5 mån) med Noel, vid Odenplan.

Vi hann med en fika, där vi bubblade på om bla  sömn och smakportioner för de små, innan det var dags för ett träningspass tillsammans, Sats Baby som Lofsan höll i.
Upplägget såg ut som förra gången jag var där och jag kände igen de flesta övningar.
Svettig blev jag, trots att jag inte blev riktigt utmanad i varken konditionsdelen eller styrkedelen. Jag har ju blivit starkare och har fått tillbaka min kondition efter graviditeten, men för mammor som inte kommit igång eller hittat tillbaka efter graviditeten är detta pass superbra.
Mest nöjd var jag nog med att Noel låg och var så nöjd på sin filt hela passet. Det händer aldrig hemma!
Noel är som mest nöjd och glad när vi är ute bland folk och det händer saker hela tiden. Så ett pass med bebisar på filtar, musik och mammor till höger och vänster som gör roliga rörelser var perfekt underhållning för honom. Tack säger jag.

Efter passet fick Noel och Wilmer lite tid att utforska varandra. Så söta de var när dom låg och höll varandra i handen och tittade på varandra. Verkligen mysigt att ses!
När jag sagt hejdå till Karin och Wilmer gick jag till Panini och åt lunch för att sedan på väg mot Runners Store och uthämtning av nummerlapp, svänga förbi och säga hej till Andréa.

Kanske inte bästa uppladdningen inför imorgon med ett pass som Sats Baby, men benen känns ok ändå så förhoppningsvis väntar ingen träningsvärk och stumhet.

Nu fyller jag på med energi,  för den ska ju räcka till mat för både bebis OCH snabba 10 km imorgon.

Dagens mellis blev jordgubbar, keso, kesella, bovetecrunch och valnötter. Smarrigt!

Dagens två

Promenader.
Den första en riktigt snabb en, svettiga 7,5 km och med bebisen sovandes i vagnen.

Den andra på upptäcktsfärd med bebisen i bärsjal, vaken (till största delen) och spanandes på både fåglar och vatten. Han har ju kommit till den åldern nu att han vill vara med och titta på allt och alla. Han är social till tusen och älskar uppmärksamhet.

Lagom när vi kom till djurparken, som jag tänkte skulle bli höjdpunkten på upptäcktsfärden, somnade han dock.

Sånt kan man också ha för sig när det är vilodag. 

Lite fart i benen

För att få lite fart i benen innan tävlingen på lördag, bestod dagens pass av intervaller 3 x 3x200m. 

Jag värmde upp i  3,3 km och körde därefter lite löpskolning och,  för att skaka liv i de snabba muskelfibrerna, 3 st stegringssträckor á 80 m.

Kände mig seg i benen hela vägen och kanske hade jag vunnit på att värma upp ytterligare 1-2 km.

200 m är ju en kort sträcka och känns i tanken inte jättejobbig. Men det blir ju verkligen till att sprinta märkte jag. 

Jag håller mig mest till längre intervaller annars, men ju kortare man springer desto snabbare blir farten. Eller bör bli.

Som vanligt var jag lite seg i starten och långsammast på första intervallen, men sen blev de resterande åtta hyfsat jämna mellan 44-47 s.

Avslutade med 2 km nedjogg hem,  där det var svårt att inte låta benen springa fort.

Inget fantomtempo på intervallerna idag, men troligtvis sitter de två senaste veckornas träning i benen och därför tror jag att det blir bra med veckans andra vilodag (från löpningen) imorgon.

Tänkte dock försöka mig på lite yoga eller styrka. Känns som om jag inte fått till ett rejält styrkepass på väldigt länge, bortsett från BBC då.

Men vi får se hur det känns imorgon, kroppen får bestämma. 

Och just det, idag var det både t-shirt-premiär och trekvartsbyxamedkjol-premiär. Najs!

Sämre kan man ha det

Glass och kaffe i solen. Mammalediga dagar. Mysig bebis i vagnen. Och snart är det sommar.
Jag kan inte klaga på livet just nu.

Njutbart

Startade dagen,  som är makens födelsedag,  med frukost i sängen tillsammans med Noel och födelsedagsbarnet.
Sen bar det av ut på en lätt löprunda, där jag givetvis var tvungen att testa mina nya springskor.
Grymma är betyget, tror att de kan bli mina favoriter all time.
Idag var det så soligt och skönt att jag kunde skippa löparjacka eller tjocktröja och bara springa i underställströja. Känns alltid lite avklätt när jag gör det för första gången på våren. Är  ju så van att ha flera lager på mig under vintern, så det kändes lite bart innan jag glömde bort det och bara fokuserade på löpningen.
Ganska lugnt tempo idag,  men pigga ben och solen i ögonen gjorde dagens löpning maximalt njutbar.

Efter 2 rätt tuffa veckor med bla Blogger Boot Camp-helgen och förra veckans 2 intervallpass, 1 medelhårt distanspass, 1 vagnjogg och 1 långpass + lite styrka här och var, är det nu en lugn vecka planerad med förutom dagens distanspass endast 1 lättare intervallpass imorgon och en Sats Baby på fredag innan det är dags för tävling på lördag. 

Kanske klämmer jag in en yoga/styrka på torsdag.

Resten av dagen spenderades ute njutandes av finaste dagen på länge. Promenader mellan lunch i solen och fika i Vinterviken.

En riktigt njutbar dag.

Inte helt genomtänkt

Äntligen kom våra efterlängtade löparskor från England.
Paketet  skulle egentligen köras ut igår med DHL, men eftersom vi inte skulle vara hemma den angivna utkörningstiden bestämde jag mig för att gå med Noel i vagnen till deras terminal och hämta paketet.
Promenaden dit är ca 30 min, vilket dit och hem skulle bli en bra förmiddagstur tänkte jag.
Väl i krokarna hittade jag inte riktigt visade det sig (tack för att du har GPS kära Iphone), så när jag insett att jag gått en stor omväg började jag bli lite stressad. Vi skulle nämligen 1 timme senare åka på babysim för första gången.

När jag äntligen hittat terminalen och uthämtningen, fick jag stora chocken när kvinnan bakom disken kom med paketet. Hjälp, vad stort det var! Hur kunde 3 par löparskor vara ett så stort paket?
Panik, hur skulle jag få hem det?! Jag hade ju Noel i vagnen, maken var ute på långpass och taxi kunde jag inte ta för jag hade ju inget babyskydd med mig.
Jag höll knappt på att komma ut från stället med både vagn och paket.
Väl ute efter lite funderande, insåg jag att jag kunde ställa paketet på höjden på vagnen (med en sovande Noel under). Som tur var vägde paketet bara 3 kg, så det tyngde inte ner på honom där han låg.
Så jag fick helt enkelt gå med det jättelika paketet på vagnen och som inte det vore nog var jag dessutom stressad till tusen eftersom vi skulle åka om 45 min.

Powerwalk deluxe med jättepaket och barnvagn genom söderort måste ha sett otroligt roligt ut.
Väl hemma mötte jag maken som skrattande undrade hur jag hade tagit mig hem med detta stora schabrak. Kan säga att jag aldrig ska bege mig för att hämta ett paket på terminal igen utan bil. Helt enkelt note to self- ta bilen nästa gång!

Lön för mödan fick jag när jag hemma packade upp paketet och de fina nya skorna.

Vi hann sen med god marginal (snabb promenad må jag säga) till babysimmet som var precis så mysigt som jag hade hoppats. Efter det firade vi Valborg med både lunch och fika på stan.
En bra fortsättning och avslutning på dagen trots den lite turbulenta starten.